Panel: Skämt och humor i tidigmodern nordisk poesi

Torsdag (Thursday), 11:30–12:30, H140

Moderator: Daniel Möller

Deltagare (participants):

Paula Henrikson, Uppsala universitet

Rimmaskinen
Almqvist, Seseman och matematiken


C.J.L. Almqvists omfattande manuskript Om Svenska Rim, skrivet på 1850–60-talen under författarens landsflykt i Amerika, har blivit ett portalverk för den svenska nonsenspoesin. Manuskriptet innehåller rimverket Sesemana, en hyllning om 24x24 dikter till Uppsalaoriginalet och den självutnämnde ”arithmetices magistern” Hans Jacob Seseman (1751–1819), som i sin tur har tagit plats på den svenska parnassen som en av dess främsta pekoralister. Sesemana uppmärksammades genom några viktiga urvalsvolymer på 1950–70-talen, och Almqvists betydelse som nonsenspoet befästes dessutom genom Gunnar Ekelöfs Strountes (1955). För närvarande är Om Svenska Rim under utgivning vid Svenska Vitterhetssamfundet genom Per Mårtensons med fleras försorg; det första bandet av fem utkom 2013 och band två är under arbete.

Den Almqvistska Sesemanpoesin har ägnats uppmärksamhet av forskningen, men en föga belyst aspekt av den är matematikens roll. Att Almqvists nonsensvers står i ett nära utbyte med matematiken är inte en tillfällighet; gärna tänker man förstås på Lewis Carroll, nonsensdiktare och matematiker, eller på matematikern Stiernhielms makaroniska dikt. Också Almqvist närde ända sedan studietiden i Uppsala ett framträdande intresse för matematik, och det var inte ett oväsentligt faktum att den i Sesemana hyllade Seseman var känd inte bara för dålig vers, utan dessutom för matematisk begåvning. En av de tidiga svenska räknemaskinerna, uppfunnen av den brittiskfödde stockholmaren Philip Gottschalk (1841–1924), namngavs till exempel efter räknemästaren Seseman.

I denna presentation kommer jag att diskutera matematikens betydelse för nonsenspoesi i allmänhet och för Almqvist, Seseman och Sesemana i synnerhet. ”Gifve Himmelen, att alla Poeter ville läsa litet Mathematik!”, utbrast den fiktiva redaktören i en pedantisk fotnot till Almqvists roman Amorina (1822), vars skildring av vansinne samtidigt närmar sig nonsensdiktens idiom: ”Två gånger två, sju. Filibom pyttiheja, gif mig filbunke”, ”Två Styfvers-crachaner och två äggepylsor gör sju himmels-krokar”, ”Tonos-con-con-con-coleros”. Detta vansinniga tal kan ses som en av upprinnelserna till Sesemanas nonsensdikt.

Matematikens skönhet var samtidigt ett allvarligt ärende för Almqvist, i en tradition där hans hållning är besläktad med Blaise Pascals. I ett ungdomsbrev beskrev Almqvist matematikens harmoni, ”l’harmonie des mathématiques”, som ett belägg för Guds och universums underbara ordning. Med sina läroböcker i matematik från 1830-talets början var han också läroboksförfattaren Sesemans kollega. Samtidigt kan de berättande övningsuppgifter som fyller sidorna i hans läroböcker ha fungerat som nog så goda uppslag för nonsenslitteratur.

Liksom matematiken hade också skämtet för Almqvist en allvarlig syftning. Komedin rör sig, menade han i en tidig skrift, ”ifrån Glädje till Sorg”, och oroande övertoner hörs utan tvivel i Sesemanas nonsensdikt. I min presentation kommer jag att diskutera förbindelser mellan glädje och sorg, matematik och nonsens, oreda och ordning, och jag kommer dessutom att dra några linjer till mer sentida litteratur.


Paula Henrikson (f. 1975) är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hennes forskning har bland annat rört svensk romantik (Stagnelius, Almqvist), filhellenism, reselitteratur, textkritisk teori, editionshistoria och poesi.

 

Eeva-Liisa Bastman, Helsingfors universitet

Tidigmodern bröllopsdiktning som underhållning och nöje


Enligt den klassiska poetiken hade bröllopsdiktningen som uppgift att hylla och gratulera brudparet, men de tidigmoderna bröllopsdikterna hade också en annan funktion: de fungerade som underhållning under själva bröllopsfesten. Underhållningsaspekten hörde ihop med dikternas roll som festsed. Att skriva och trycka dikter för att fira begravningar, bröllop och akademiska fester var en central del av de högre samhällsklassernas kultur och sociala umgänge under den tidigmoderna tiden.

Vad uppfattades då som underhållande och nöjsamt? Bröllopsdikterna är utpräglat glada och upprymda dikter, där själva tillfället ofta blir stoff för dikten. Många dikter beskriver bröllopsfestens olika nöjen, som måltiden, musiken och dansen. Beskrivningen av den sociala tillställning för vilken dikten skrivits används som ett sätt att knyta an till läsaren. Som det har påpekats i tidigare forskning kring bröllopsdiktningen är dikterna i hög grad inriktade på publiken: de försöker genom olika medel skapa upplevelser av delaktighet. Här spelar också humorn en roll.

Föredraget diskuterar bröllopsdikternas sätt att gestalta glädje och nöje. Vilka medel använder sig dikterna av för att höja feststämningen och roa adressaterna och gästerna? Hur blir bröllopsglädje delad glädje i diktningen? Forskningsmaterialet utgörs av personskrifter från perioden 1650–1720 som ingår i Nationalbiblioteket i Finlands samlingar.


Eeva-Liisa Bastman, fil.dr, postdoktoral forskare i litteratur vid Finska Litteratursällskapet och Helsingfors universitet. Forskar i svensk- och finskspråkig tidigmodern diktning inom ramen för projektet Harmonian ja konfliktin laulut: suurvalta-ajan henkilö- ja juhlarunous Suomessa (2020–2022), som finansieras av Konestiftelsen. Har i sin tidigare forskning behandlat 1600-talets bibelepik och pietistisk psalmpoesi från 1700-talet.

Page Manager: iwcss.administratorssol.luse | 2022-06-16